Redan när ett nytt Ulf Stureson-album - äntligen! - annonserades i våras förstod vi att vi skulle få möta årets mest angelägna svenska skiva. Med sina personliga, poetiska och varsamt självutlämnande sånger har han alltid haft förmågan att direkt nå till både känslan och intellektet på en och samma gång, och redan försmaken Gräs och syra var tillräcklig för att försäkra att hans första album på tio år var helt i nivå med hans tidigare mästerverk.
Med sin mjuka kollision av sentimentalitet och framtidshopp är Gräs och syra ett under av melodiskt återhållet vemod, och liksom flera av Ulf Sturesons allra bästa stunder har den samtidigt ett underliggande nästan euforisk jubel. Hade en Ulf Stureson-låt kunnat spelas sönder av ideliga lyssningar hade den följt hans gamla mästerverk Friheten i den riktningen, men den här sortens sånger hör till de få som inte förlorar i styrka oberoende av hur ofta du hör dem. På samma sätt är det med den Tindersticks-siktande Ditt mörka hår, som utvecklas i ett mikrokosmos under sju framviskade suggestiva minuter i mörkret.
För Ulf Sturesons återvändande till sin barndoms bygd andas naturligtvis inte på minsta sätt blågul hembygdsromantik. Hembygden må vara utgångspunkten och kontexten, men Alfta förr och nu är snarare en djup berättelse om Ulf Stureson själv, och kanske om många andra som i sin ungdom inte fort nog kan fly sin lilla hemort i jakt på identitetsskapande tillsammans med likasinnade i storstan. Det är en historia om mognad och utveckling, och om medelålderns eftertänksamma upptäckt av lugn och välbefinnande i hemvändandet. Det är en berättelse om vardagen, om livet, och i sin mångsidighet är den berättelsen viktig och gripande, och väldigt väldigt vacker.
