U2

För tjugo år sen var det här the shit. Tvärs igenom mainstream och cred hyllades The Joshua tree som den bästa skivan inte bara då utan kanske överhuvudtaget. För egen del satt jag på kurs på jobbet dagen efter release och diskuterade skivan med Adam och Palle, musiker med meriter från kretsarna runt Hanoi Rocks respektive …eh.. Efva Attling. Vi hade allihop köpt skivan, och vi tyckte alla att den var fantastisk. Dåtidens orakel Måns Ivarsson i Expressen delade ut högsta betyg. Den landade omedelbart som etta på topplistan i 22 länder, och i USA stannade den där uppe i hela nio veckor. Den blev förstås U2s trampolin mot den status de har i dag.

Men känner du någon som idag nämner The Joshua tree som en av sina säg 100 favoritskivor? Trodde inte det. För hur omvälvande den än var 1987, genom att rota i ökendamm istället för att putsa syntharna glänsande, genom att vara storslaget känslosam istället för poserande eller svårmodigt akademisk, så var det aldrig en särskilt stark skiva. Det blir nästan smärtsamt tydligt när det nu firas 20-årsjubileum och skivan ges ut igen.

Missförstå mig inte, den inledande trion låtar är fortfarande genial. Först Where the streets have no name. Omedelbart efter det I still haven't found what I'm looking for. Så With or without you. Fan-tas-tiskt. Fortfarande. Hur sönderspelade de än är, hur allergiframkallande svulstiga U2 än har blivit - en starkare inledning har sällan skådats, vare sig förr eller senare. Men sedan dör skivan.

Det som återstår därefter är inget annat än transportsträckor, manifest och parkeringsplatser där Bono och The Edge kunde träna inför de mer storslagna tricken som väntade under kommande decennier, för att inte tala om en provbana för producenten Daniel Lanois kommande akustikstorverk. Men det återstår inte en enda minnesvärd låt, det återstår inte en enda rysning. Det återstår fanimej knappt igenkännanden, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur överväldigade vi var för 20 år sedan.  

Förmodligen säger vår entusiasm från då mer om tidsandan, om behovet av något en aning jordnära, än om en kollektiv bedömningskollaps. Då behövde vi The Joshua tree. Nu behöver vi skivans tre första låtar, men absolut inte mer. iTunes, here we come.