TT Reuter - IV

Patrik Forshage 00:00 2 Mar 2021

Man kan betrakta det ur helt subjektivt perspektiv. Så här, ungefär: 

När jag var 16 handlade mitt liv till stora delar om Sång Dans Sex. Inte så mycket om de tre företeelserna i sig som en 16-åring kanske hade önskat, men om albumet Sång Dans Sex. Det var TT Reuters andra album, och även om det är debuten Den udda gudens puls som brukar tillskrivas den historiska tyngden så var det Sång Dans Sex som kom att påverka mig mer än det mesta. Året var 1981, och jag hade hunnit skapa en djup relation till den brittiska postpunken med Joy Division och Magazine som första företrädare. Det var i de mörka uttrycken och i den uttalade romantiken den unga gymnasisten som var jag ville bygga sin identitet, liksom så många andra unga män i ungefär samma ålder. 

Men det var när Henrik Venant med ett tonomfång han inte helt behärskade men ett allvar som gjorde sådana teknikaliteter betydelselösa uttryckte detta dova skimmer på svenska som jag riktigt hittade den jag var. Eller den jag trodde mig vara, eller den jag ville vara. Det var Henrik Venants kajalstreck över sina kindben som blev mitt stilideal. Det var vemodet i dagsländans förgänglighet, det var kylan vid Nordpolens gräns, det var muren där folk ropar ut sin nöd. Det var Peter Puders intensivt melodiska gitarr, luftig och stor och överallt och ändå inte påstridig, som berättade melodier ihop med Peter Ivarss hypersnabba bas vars like jag aldrig hört maken till. Inte ens Peter Hooks galopperande sätt att bygga basmelodier hade sådan unik intensitet. Den subjektiva sammanfattningen är att TT Reuters betydelse för min musikaliska fostran kan inte överdrivas. 

Eller så kan man betrakta det ur ett åtminstone lite mer objektivt perspektiv. Så här, ungefär: 

Thåström. Freddie Wadling. Stry Terrarie. Henrik Venant. Där är svensk postpunks fyra allra mest centrala karaktärer. Där är personerna som tog avstamp i punken på väg mot utveckling, mot helt egna uttryck, mot ett musikskapande större än de själva, och därmed mot stora och varierande musikkataloger av beständigt värde. I rätt stor utsträckning korsade de varandras vägar och bidrog till varandras utveckling, från Ebba Gröns övernattningar på Henrik Venants köksgolv i Lund (jodå, sådana Funtime-reportage gick också att romantisera för den unge gymnasisten), via Venants produktioner av Garbochocks och Cortex mästerverk på sin egen etikett Heartwork och ända fram till helt nyss när Henrik Venant och Freddie Wadling plötsligt dök upp som medlemmar i samma The Kingdom of Evol. 

Efter TT Reuter fortsatte Henrik Venant göra nödvändig musik med Underjordiska lyxorkestern (och varianterna U Lyx och Lyxorkestern), med Pojken med grodan i pannan och solo. Peter Ivarss var med en bit på vägen innan han hamnade i Stockholm och i Reeperbahn, till dess att han kort därpå tragisk avled, bara 23 år gammal. Peter Puders fortsatte utveckla sin gitarrgenialitet i Commando och med Thåström under årtionden innan även han alldeles för tidigt gick bort 2017. Men även om det fanns gott om musikaliska toppar under åren blev det aldrig lika stort och viktigt än TT Reuters två studioalbum och ett livealbum. 

Förrän nu. För oberoende av om vi väljer den subjektiva ingången eller den objektiva är ett fjärde TT Reuter-album 40 år efter Sång Dans Sex inget mindre än en sensation, redan innan lyssning. Peter Strauss, vars avhopp var den officiella orsaken till splittringen för fyra decennier sedan, är tillbaka bakom trummorna, och eftersom skivan huvudsakligen spelades för fem år sedan finns Peter Puders nästan överallt i musiken. Trängseln bland gamla (och några nykomna unga) fans som var beredda att crowdfunda en vinylutgåva var med andra ord stor. 

Och det finns ingen anledning att bli besviken på TT Reuter IV, egentligen oberoende av hur höga förväntningar man närmar sig skivan med. Faktum är att vid en lyssning av det nya albumet rygg mot rygg med Sång Dans Sex är måhända den där nästan febriga intensiteten något mattat, men det djupt dova och vackra allvaret är intakt hos Henrik Venant. Stilla hade kunnat höra hemma på Sång Dans Sex. Ödesmöttad. Sökande. Drivande. Ett band som gör allt lika rätt som då, med en stabil Peter Strauss på trummor med förmåga att driva suggestion och intensitetshöjning med små medel, en fullständigt gnistrande Peter Puders-gitarr och den nytillkomne basisten David Sivén som mot alla odds hittar den mångtonala rullande melodiska traditionen från företrädaren Peter Ivarss. 

Kvaliteterna är alltså många, men albumets allra främsta egenskap stavas Peter Puders. ”Långt långt däruppe”, sjunger Henrik Venant i Vem äger rymden, ”klart någon sörjer” , och insikten att det här är det sista av de stjärnkonstellationer Peter Puders melodiska gitarr skapar framkallar sannerligen djupaste saknad. Puders gitarr på det här albumet överskuggar inte bara allt vi någonsin hört från TT Reuter, den tangerar gång på gång hans karriärtoppar alla kategorier. Allra mest bländar han i Cabal, som han äger från första ton till sista med en fullständig och mäktig intensitet faktiskt på samma nivå som i hans allra största stund i Commando M Piggs Mot stjärnorna

Det är svårare att forma identiteten hos den medelålders man jag blivit än hos tonåringen. Men är det någon skiva jag vill låta mig justeras och utvecklas av såhär 40 år senare är det TT Reuters IV

 
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner