Även om jag älskade Jamiroquais första skiva Emergency on planetn earth när den kom 1993, även om jag avgudade sångaren Jason Kay där han meden godis klubba i mungipan satt i sin gulblå Adidaströja från typ -72, sina Levi's-cordisar och sin The lonius Monk-inspirerade pälsmössa och styrde gruppens rymdskepp mot sundare galaxer, även om min världsbild vändes upp och ner när jag insåg sanningen som vilade i devisen "if I like it, I do it", och även om jag lärde mig varenda liten textrad och kunde nynna vartenda blåssolo från plattan var det inte förrän året därpå - när gruppen följde upp succédebuten med The return of the space cowboy - som jag insågatt de utvecklat ett sound som inte bara var unikt och omisskännligt, utan faktiskt svindlande nära bäst i världen. Som alltid tog förståelsen sin tid. Få skivor är fantastiska utan att kräva mängder av genomlyssningar. Och få grupper är bättre än Jamiroquai på att måla in små, nästan ohörbara detaljer i ljud bilderna. Men det har alltså gått tre år sedan den första skivan. Den evige frontfiguren JK har hunnit bli 27 år, och man hör att både han och gruppenmognat i takt med att de öppnat sig för nya influenser och genrer. De flirtar med jungle i första singeln Do you know where you're coming from, med reggae i Drifting along, och med en ganska rockig diskofunk i titelspåret. Inte hundraprocentigt lyckat alla gånger, men alltid utfört med en så övertygande skicklighet att man sällan hittar några mer slagkraftiga motargument än att man hellre sett att de kopierat sina egnagamla groove-recept.För mycket riktigt är det just i de stunder Jamiroquai hittar tillbaka tillsina rötter, till det sena 80-talets explosion av jazziga bockskägg och70-talsmode på marijuanarökiga Londonklubbar, som Travelling without moving lyfter en till de höjder de tidigare skivorna gjort. Den stora invändningen är att en del av den tidigare spelglädjen tycks ha försvunnit med mognaden, och istället lämnar plats för ett mer återhållsamt, mer balanserat och inte riktigt lika lekfullt jammande Jamiroquai. Framför allt saknar man Stuart Zenders utflykter i basvirtuosernas paradis - idag nöjer han sig ofta med att hålla sig till grundtonerna istället för sina tidigare upptäcktsfärder i ackordensytterkanter.Men allt sådant är detaljer, och ingen kan veta hur många veckor den lysande singeln Virtual insanity kommer att toppa listorna, eller hur många höstsöndagar som kommer att räddas av JK:s sköra, vemodiga röst i Spend alifetime. Den som råkar ha vägarna förbi Londons Royal Albert Hall den 12 november, när Jamiroquai efter två dagars stråkrepetitioner äntrar scenen,har med all säkerhet något att berätta för barnbarnen efteråt.Skivbolag:
Artist:
