Jamiroquai
JamiroquaiDet bestående minnet från den enda livekonsert jag sett med Jamiroquai, är när Jay Kay någon gång i början skriker "spliff" mellan två låtar, och en roddare kommer ut på scenen och ger Jay vad han vill ha. Jag tyckte det var lite coolt. Och att [I]Too Young to Die[/I] var fin jazzfunk gjorde inte saken sämre.
När Jamiroquai nu släpper sitt femte album, [I]A Funk Odyssey[/I], är det som om inge |
Canned HeatDet sena 90-talets mest föraktade musikgenre, jazzrocken, fick aldrig någon upprättelse i och med Jamiroquais märkliga ljudspår till [I]Godzilla[/I].
Och det var kanske lika bra det. På sin nya singel går de nämligen förbi jazzrocken rakt in i boogie och disco. Handklapp, rallybilsstråkar och en Jay Kay som rabiat ropar "you know this booige is for real!". Fortfarande inte i närheten av deras ga |
Synkronized
Pär Wiksten i Wannadies talade i förra numret av Nöjesguiden om att producenten Ric Ocasek hjälpt bandet att på den kommande skivan "accentuera kuken och fittan i musiken". Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva Jamiroquais utveckling. Medan annan musik som rör sig i gränslandet mellan funk och jazz, artisTravelling without moving
Även om jag älskade Jamiroquais första skiva Emergency on planetn earth när den kom 1993, även om jag avgudade sångaren Jason Kay där han meden godis klubba i mungipan satt i sin gulblå Adidaströja från typ -72, sina Levi's-cordisar och sin The lonius Monk-inspirerade pälsmössa och styrde gruppens rymdskepp mot sundare