Att föreställa sig en svensk psykedelisk musikscen utan Träd, Gräs och Stenar är omöjligt. Med influenser från Ornette Coleman, Grateful Dead och Zappa långt innan det svenska avantgardet ens snappat upp namnen infiltrerade Bo Anders Persson och hans kumpaner effektivt den svenska musikrörelsen för snart 50 år sedan, och när bandet sedan "tog en paus" under ett par decennier fortsatte de ändå utmana musikens yttre och inre gränser genom att nästla sig in i punkvågens efterdyningar med det förkortade namnet T.GåS. Så småningom växte en livskraftig nypsykedelisk rörelse fram, och i sällskap med Stephen Malkmus och Dungen hittade de sin naturliga scen (och när Bo Anders Persson drog sig tillbaka även identiska bandmedlemmar i form av Reine Fiske dessutom).
När Torbjörn Abelli och Thomas Mera Gartz inte längre finns ibland oss har det alltså ändå blivit dags att tacka för kaffet, och det gör Träd Gräs och Stenar resolut och osentimentalt. I långa och utsträckta jams inspelade under många års sessioner och sammantaget med alla deras nuvarande och tidigare medlemmar excellerar bandet i frisk improviserad psykedelia som till skillnad från många andras hela tiden är melodisk, inbjudande och tillgänglig.
Högtryck över Svealand är knappa 15 fina minuters mjuk suggestion, och Kaffe med tårta är ljudligast och just nu bäst. Bortsett från den rent geniala skrammelbagatellen Pengar förstås. På skivans enda vokala spår skanderar de muntert att ”Jag vill inte ha några pengar, jag tycker pengar är usch usch usch”, i en urpunkinspelning som frivilligt eller ofrivilligt är Sister Ray fast på dadaistiskt improviserad Träd Gräs & Stenska.
Så avslutas skivan med ett vemodigt och definitivt Farväl, och det hade kunnat vara oändligt sorgesamt. Men med Träd Gräs och Stenars historik och förnyelseförmåga i åtanke vågar man trots för många ursprungsmedlemmars frånfälle ändå hoppas att de förr eller senare kommer tillbaka på en påtår.
