Samma kompakta och skorrande hotfulla voodoo-känsla som vanligt, bara lite mer gnistrande.Att Tony Joe White behärskar mörkt träskig funkblues bättre
än någon annan är ingen nyhet. Det har han gjort ända sedan debutalbumet 1969 och rätt igenom sina 20 tidigare album. Men så mycket till förnyare har han inte varit, och att som här återvända till sina största succéer (utom
Polk Salad Annie) för nyinspelningar väckte inga större förhoppningar.
Men något har hänt. Med sonen Jodys hjälp har hans groove fått en modern finish, utan att ramla huvudstupa i moderniseringsdiket, och med försiktigt användande av loopar och samplade beats har
Soul Francisco och
Willie and Laura Mae Jones samma kompakta och skorrande hotfulla voodoo-känsla som vanligt, bara lite mer gnistrande.
