är en mörk skiva, fylld av förluster av kärlek, vänner, tro och glädje. "Vissa dagar vågar jag tänka att ett sätt är att bara ge upp", sjunger Tomas Andersson Wij. Men hur mörkt allt än ter sig ger han aldrig upp, envist fortsätter han att söka frid, äventyr, lycka, en kvinna och Gud. Ännu har han dock inte hittat sin en egen röst, och inte heller ett eget musikaliskt uttryck. Även om varje skiva har inneburit framsteg är vi inte där ännu. Han sätt att sjunga gör att han är svår att skilja från Patrik Isaksson, Uno Svenningsson och en drös andra svenska män med forcerat uttryck. Musikaliskt har han tröttnat på singer-songwriters, som han menar är bakåtsträvare. Själv vill han spreta för att bli "friare och friare". Men Vi är värda så mycket mer
har bara två olika inriktningar. Hälften av materialet låter som 80-talets svulstigare engelska arenarock och tidiga U2 verkar fortfarande vara Tomas Andersson Wijs musikaliska ideal. Det blir aldrig spännande, trots att Slå!
är en Joy Division-ripoff av rang och att Längst in i juli
är en svenskspråkig tolkning av Popsicles That Was Summer
. Istället är det ironiskt nog Tomas Andersson Wijs utpräglade singer-songwritermelodier som bränner till. De gröna vagnarna
, med tunnelbanemetaforer i rakt nedstigande led från Artur Lundkvist, är en sex meningsfulla minuter lång visa för akustisk gitarr, liksom längtande Bli min vän
. När han på titelspåret snuddar vid John Holm är Nöjesguidens mungipor nästan på väg uppåt. Vi hoppas att Tomas Andersson Wij kan komma över sin aversion mot singer-songwriters. För som sådan kan han bli riktigt spännande.
