Timbuktu

I Sverige blir en bra rappare som Timbuktu riktigt folkkär först när han börjar göra progg. Glad, bubblande progg. Med Alla vill till himmelen... är det som att han en gång för alla satt sig ner, luktat på alla blommorna och nöjt sig med att vara Sveriges Manu Chao. Timbuktu gör den rollen ganska bra, men jag hade hoppats på mer, framförallt något annat. Våra föräldrar blir säkert glada, men Sveriges bästa rappare borde göra roligare saker än att föra proggen in i informationssamhället. När Bob Marley löste problem med kärlek och musik, var en finurlig tanke om att alla vill till himmelen men ingen vill ju egentligen dö något som revs av i brist på bättre rim. Här är det den filosofiska höjdpunkten. Det kanske bara är jag, men om man ska komma undan med haschig medvetenhet i år så ska bakgrunderna låta mer som de på M.I.A:s kommande skiva och mindre svensk hönshusreggae. Och det kanske bara är mina fantasier, men jag tyckte att Timbuktu var på väg mot det förstnämnda ett tag. [I]Alla vill till himmelen...[/I] blir bra när huvudpersonen är introvert och navelskådande, och sitter uppe och är sur för att Internet inte funkar när han ska porrsurfa. Men alldeles för ofta är det full sprätt och massa drag under galoscherna, på beats som "svänger så att det svartnar för ögonen" och inte är på väg någonstans.