Den svenska hiphop jag tyckt mest om har inte handlat om smarta punchlines eller intrikata rimmönster. Det har inte handlat om politiska slagord. Det har handlat om musiker som briljerat inte genom sin skicklighet utan genom att de på skiva lyckats få ner något av sig själva, sina liv, platserna de levt på och platserna de önskar att de kunde leva på. Timbuktu är ett undantag. Han har aldrig fått mig att gråta som Dogge och Ken men jag har alltid tyckt att han varit sympatisk även om ordlekarna han gillar så mycket ibland kändes jättetråkiga. Det här det bästa han varit inblandad i hittills.
Break Mecanix produktioner brukar normalt sett kännas lite plastiga men här mixar de upp alla de vanliga "moderna" synthljuden med en varm lekfullhet som är väldigt tilltalande. De tar in soul, blues och reggae, de tar in funk och folkrock. Det är den perfekta bakgrunden för en Timbuktu som allt som oftast imponerar. Ibland får han till ett passionerat flow bara genom att betona första stavelsen i varje rad, som i hiten Gott folk och den smutsiga discobomben Ljudet av.
Timbuktus texter, självklart framförda på den bredaste skånskan, är till hälften en slags intelligent proggtripp om att alla borde vara snällare, mindre giriga och inte stressa så mycket. Det kan vara lite tröttsamt. Den andra hälften bärs fram av en medryckande glädje över att leva och kunna uttrycka sig. I bland blir det lite väl roligt, rader som "jag är här, jag är där, jag är everywhere", ackompanjerad av en grupp kazoospelare, är en pricksäker imitation av en mellanstadieelevs första rimförsök. Men so what? I slutändan blir man ändå på gott humör av det. Är det ett av de bästa svenska hiphopalbum jag hört? Ja, dä ä dä.Skivbolag:
Artist:
