Att Håkan Hellström påverkar hur unga svenska sångare och låtskrivare vill låta är lika självklart som att Zlatan påverkar unga fotbollspelares drömmar och spelstil. Det är ok och naturligt, och Tomas Stenström sätter sin Håkan perfekt. Allt finns där - eufori i kontrast mot vemod, hybris i kontrast mot osäkerhet, ordrik lokalpatriotism i kontrast mot stavelsesnubblande storvulna naturromantiska metaforer, och folklig flört i kontrast mot smala referenser. Det är Thomas Stenström själv så akut medveten om att han försöker föregå kritiken genom att själv namedroppa Håkan i Dirty Harry och en tung refräng, men det gör nästan saken än pinsammare.
I den kopierande utvecklingsfasen lär sig en artist förvisso massor. Men för att vara relevant för publiken krävs att man åtminstone i någon mån börjat frigöra sig från influenserna på väg mot sitt individuella uttryck. Dit har Thomas Stenström långt kvar.