Min gamla ljudlärare (tänk, jag är certifierad med ett amatördiplom i musikproduktion) hade ett par bra talesätt. Ett av de dem var "det finns inga regler, det finns bara guidelines". Ett annat var "skit in, skit ut".
Det är nog också det senare, i dess vidgade innebörd, som är mest passande för att beskriva Thomas Rusiaks senaste skiva. Det här med Rusiak och rock har varit en dålig idé ända sedan [I]Magic Villa[/I]s första singel [I]Breakout[/I] från 1999. Samtidigt tilldrog sig förra skivan enligt min mening alltför positiva recensioner. Det som nu följer på [I]In the Sun[/I] är ännu stökigare och sämre.
I förberedande syfte - det är inte varje dag jag skriver om modern rock - fick jag nöjet att gå en crash course hos Nöjesguidens Lisa Milberg i hur dagens gitarrbaserade popmusik låter när den är som bäst. Hon spelade först ett ösigt stycke med The Sea and Cake som lät väldigt intressant - låten hade en speciell eskalerande struktur, välbalanserad och melodisk. Därefter spelade hon något mer avskalat akustiskt med The White Stripes. Helt ok det också tyckte jag. Två tips alltså för den som letar efter annan bra musik med gitarrer som utgångspunkt.
Thomas Rusiaks [I]In the Sun[/I] rockar, i ordets sämsta 90-talsbemärkelse. Musiken är burdus och hela tiden väldigt pang på. Den monotona, hesa och pratiga sången försvinner i larmet av den grovt tillyxade och onyanserat arrangerade svennerocken.
Rusiak framhålls populärt som en man som revolterar mot hiphop-idealen. Det blir dock ständigt uppenbart att detta begränsade formexperiment stannar vid att några skramliga gitarrer kastas in i mixen. Det värsta med svensk hiphop: det kralliga, macho och distanslösa består och tar ännu större proportioner. Lägg till detta en mängd utnötta rockstjärneposer, och du får samma lönnfeta rocktechno som redan skördat onödigt stora framgångar åt [I]Underworld[/I] och [I]Primal Scream[/I].
Bli nu för den sakens skull ingen kategorisk motståndare till hiphop- och rockhybrider. Både Commons [I]Electric Circus[/I] och DJ Shadows [I]The Private Press[/I] är två exempel på hur väldigt bra hiphop kan vara när den ägnar sig åt det den är bäst på - att absorbera andra musikstilar på ett prestigelöst och underhållande sätt.
Skivbolag:
Artist:
