The Strokes lyckades tidigt positionera sig som ett av 2000-talets viktigaste och mest inflytelserika rockband, och det är en ynnest att få recensera dem. Precis som för många andra har The Strokes varit ett betydelsefullt band för mig och mitt musikintresse, och är säkerligen en av anledningarna till varför jag skriver om musik. Men med det sagt har The Strokes karriär inte varit lika jämn som min uppskattning för dem.
Efter debuten med EP:n The Modern Age kom skivorna Is This It, Room on Fire och First Impressions of Earth som skulle bli ikoniska för New Yorks kulturliv och påverka hela världens rock - och indiegenre. Men när det började gå utför bandet med Angles och Comedown Machine fanns vi kvar. Bandet tog ett gäng märkliga beslut som försiktigt ifrågasattes, som Julian Casablancas soloprojekt och The Voidz. Dock är det värt att poängtera att allt inte var dåligt. Call it faith, Call it carma är bland de finaste låtarna som gjorts. Men på det stora hela har vi tolererat det mesta eftersom de gav oss tre perfekta The Strokes-skivor - vilket både är imponerande och deprimerande.
The New Abnormal osar av nostalgi och vilka The Strokes en gång i tiden var. Öppningsspåret The Adults Are Talking och singeln Bad Decisions har det gamla soundet. Låtarna är snabba och omedelbart minnesvärda när de ackompanjeras av Nick Valensi och Albert Hammond Jr igenkännliga gitarrspel. På The New Abnormal kan vi även höra att bandet dragit inspiration från flera olika influenser, allt från 80-talets Billy Idol till en mer skönsjungande Frank Sinatra. Den låt som sticker främst ut ur mängden är Eternal Summer. Personligen känner jag en hat-kärlek till låten och tycker den både är bäst och sämst på skivan? Casablancas visar två sidor av sitt mynt: en mild falsett som ömt försöker lägga sig över synthen och ett skrik av desillusion som påminner om Reptilia.
Precis som The Strokes musikaliska resa består även den här skivan av toppar och dalar. Men det som The Strokes lyckats med den här gången, jämfört med Angles och Comedown Machine, är att hitta tillbaka till den där råa och genuina känslan av vad New York betytt för dem. Det känns fint att en stad har format dem så mycket och att de äntligen slutat fly från platsen de en gång representerade så stolt.
