”One of the most electrifying, influential and important bands of all time”, skryter skivbolaget, och även om man ska vara försiktig med de största orden ligger det något i den beskrivningen av The Specials. Som med så många andra återkomster riskerar dock senkomna comebackskivor som Encore att devalvera en sådan status.
Det första problemet The Specials har att övervinna är det en decimerad skara jämfört med förr. Terry Halls betydelse som leadsångare och frontfigur kan inte överdrivas, och det är hans återkomst längst fram som motiverar comebacklanseringen. Han har med sig Lynval Golding och Sir Horace Gentleman, men att två centralgestalter saknas sätter djupa spår. Neville Staple var en av de centrala rösterna i bandet, och varken han eller Roddy Radiation vill inte ha med längre. John Bradbury och Rico Rodriguez är döda, och konflikten med Jerry Dammers som var bandets musikaliska ryggrad är väldokumenterad och djup. Men även om sådant gör att man närmar sig Encore med rejäl tveksamhet växer den till något bättre än man hade vågat hoppas.
Det finns flera mindre lyckade stunder av standarddub och dito ska, det är sant. Breaking Point är visserligen stenhårt politisk, men musikaliskt är den lövtunn käck cirkusmusik, och lika påklistrat käckt lekfull - och lika tydligt ställningstagande - är Blam Blam Fever. The Lunatics Have Taken Over the Asylum är strålande, och faktiskt mer aktuell i brexit-debatten idag än när Terry Hall först gjorde den med Fun Boy Three 1981, men den är inte bättre än originalversionen.
Roligare är den inledande covern av The Equals Black Skin Blue Eyed Boys, i funkig discotolkning. We Sell Hope är utmärkt ska, och The Life And Times (Of A Man Called Depression) är en suggestiv soullåt med frisk sjuttiotalskänsla och en text som kommer direkt ur Terry Halls hjärta och patientjournal.
Två långa berättande och suggestiva låtar sticker ut. BLM är en lång talking och effektiv blues om hudfärg, där Lynval Golding berättar om tre generationers diskriminering. 10 Commandments är ett feministiskt statement, deklarerat av Saffiyah Khan. Den är en av skivans mest suggestiva stunder, men någon ny The Boiler lyckas den trots ansträngningarna inte vara. Ännu mer anstränger sig Specials för att bottna i sin egen tradition med Ghost Town-blinkningarna i politiskt laddade Vote for Me, och det väcker nostalgiskt välbefinnande.
Men så begår de misstaget att vilja dra lite för stora växlar på den nostalgin. I en variant av CD-utgåvan kombineras det nya albumet med ett bonusalbum fullt av liveversioner av deras gamla hits från en Pariskonsert 2014 och ett Londongig två år senare. Intill inspirerade tagningar av Gangsters, Nite Klub, Stereotype och A Message to You, Rudy bleknar naturligtvis även de finaste nya stunderna omedelbart.
