The Monochrome Sets roll som föregångare till all gitarrindie av betydelse och till både Lloyd Cole och The Smiths i synnerhet kan inte överskattas. Under decennierna sedan dess har de splittrats och återförenats flera gånger, och i sin senaste inkarnation har de nu hunnit till sitt tredje album (och tolfte totalt). Precis som alltid tar de ut svängarna, precis som alltid har de ett rejält knippe utmärkta popsånger, och precis som alltid kommer de att väcka minimalt med uppmärksamhet utanför indiefinsmakarnas snäva krets.
Vi som ändå tar oss an The Monochrome Set belönas rikligt. Som frontman är Bid ett sant original, och det förminskas inte av att den unge Morrissey la sig till med alla hans manér av kråmade självömkan och wittyness. Fantasy Creatures hade kunnat vara den Morrisseysingel vi längtat länge efter, och Avenue ännu mer så. Den countryinfluerade 80-talsindien i When I Get to Hollywood, med textrader som "he was the best thing that you'd ever seen in Swansea”, hade inte skämt ut sig på Lloyd Coles debut.
Men det finns också en närhet till mer traditionell rock i snabba Oh, You're Such Star och i en Mark Knopfler-gitarr i inledande Iceman. Rain Check låter som en bortglömd Ray Davies-bagatell från 70-talet. Tillsammans blir det spretigt, med andra ord, men konsekvent fascinerande och njutbart.
