The Monochrome Set - Maisieworld

Patrik Forshage 00:00 11 Feb 2018

Att något så skört som The Monochrome Set, och så obskyrt, skulle existera fortfarande efter nästan 40 år var svårt att föreställa sig. Men å andra sidan, vad annat skulle en vek autodidakt som bandets ledare Bid annars ägna sig åt? 

Han är en underhållande dandy och excentriker av den sort som i efterdyningarna av punken plötsligt kom att accepteras i åtminstone större utsträckning än tidigare, och för den delen senare. Bland samtida arty kufar -  Marc Almond, Lawrence i Felt, Billy McKenzie, så småningom Morrissey - var Bid den som intresserade sig också för psykedeliska uttryck, och här fortsätter han i samma spår i Give Me Your Truth, den utsökta sextiotals-rokokopop som inleder bandets fjortonde album. 

På andra ställen närmar han sig Ray Davies milda och lite absurdistiska berättande, tydligast i I Feel Fine (Really) och Cyber Son, och i Stage Fright lånar han fraseringar från Mellanösterns vokaltraditioner. 

Någonstans låter det lågbudget om någon  blåssektioner, men å andra sidan är Mrs. Robot vasst ironisk och kanske den bästa skildringen av en relation med en artificiell partner sedan In Every Dream Hone A Heartache.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast