The Magnetic Fields - 50 Song Memoir

Patrik Forshage 00:46 3 Mar 2017

När Stephin Merritt är som bäst handlar det inte om sånger, texter, arrangemang eller skivor. Det handlar om något mycket större och viktigare, något som rymmer allt det nämnda men som dessutom har mycket större och överväldigande proportioner. Något som inte riktigt har referenspunkter i musikvärlden utan i den stora romankonsten.

Så fungerade mäktiga 69 Love Songs för arton år sedan, hans magnum opus, och även om han har släppt många fina album under diverse alias sedan dess hade det varit rent förmätet att hoppas på något lika storartat igen. Stephin Merritt borde för länge sedan ha förbrukat sin beskärda del av fantastiska melodier, uppfinningsrika arrangemang och strålande lyrik, men när han nu hunnit halvvägs - för att låna uttryck från en före detta statsminister - öppnar sig möjligheterna igen. För att fira sin födelsedag har han skrivit en sång om vart och ett av sina levnadsår av sitt liv, och på självförklarande 50 Song Memoir presenteras vi därför för en kronologiskt uppställd självbiografi.

Musiken drar kanske någon gång i riktning mot den epok som avspeglas, särskilt i den synthpop som illustrerar 1980-talets Londonvistelse, men oftare låter Stephin Merritt sina anekdoter möta en stor flora av akustiska instrument, ibland av leksakskaraktär och ibland egenhändigt konstruerade.

Lika finurligt konstruerade är texterna, som inte alltid nödvändigtvis behöver vara helt autentiska. Stephin Merritts existensiella grubblerier började redan som nyfödd i Wonder Where I Am From och fortsätter sedan med Judy Garland som identitetsförlösare fyra år senare. Han blir medsläpad av sin hippiemamma inte bara på hippiekonserter och Vietnamdemonstrationer som femåring utan utan till mer än 30 olika bostadsadresser i hennes kringflackande liv.

När han under en en Londovistelse i början av 1980-talet förälskar sig i new romantic-vågen leder det till fantasier om John Foxx och tidstypiska synthpopansatser som tangerar vintage Heaven 17. En stad som New York tar förstås emot ett original som Stephin Merritt med öppna armar, och Have You Seen It In the Snow och You Can Never Go Back to New York är båda någon sorts kärleksförklaringar till den staden. Stephin Merritt är explicit med sina musikaliska refenser och tar chansen att namnchecka ESG i Danceteria, medan The 1989 Musical Marching Zoo rymmer drömmar om musikalisk anonymitet med rader som "If only musicians were invisible, or like The Residents identical”.

Som sig bör med den här sortens mastodontverk belönas den uthållige med några av de allra bästa kapitlen lite senare i livet, till exempel i bostadsdelandet med Me and Fred and Dave and Ted 1993 eller de avslutande Everybody Is Somebody’s Fetish och I Wish I Had Pictures som är den sortens sentimentala återblick man kan unna sig i övre medelåldern.

Det är vist att först lyssna på Stephin Merritts hela epos i en lång sammanhängande sittning, för att få en helhet i hans strålande musikaliska berättande. Men med sina sånger, melodier, anekdoter, referenser och detaljer är den sedan en kista med oändliga rikedomar att plocka upp och njuta detaljer och nyanser i den ordning och takt man själv väljer. Tröttna kommer man inte att göra. 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Summer Walker – Life On Earth

Efter debutalbumet Over It stod det klart att Atlanta hade fått en ny r&b-drottning. Summer Walkers inkännande slow jams har inte bara charmat fans världen över, hela OVO med Drake i spetsen har också fastnat. Det märkets inte minst när Drake hoppade på remixen av Summer Walkers magiska Girls Need Love. Men att bli känd över natt är inte lätt. I slutet av förra året ställde Walker in majoriteten av spelningarna på sin turné på grund av sin sociala ångest. Hon hintade också om att hon var klar med musiken för gott via sin Instagram.

Surf Philosophies - Bread Of The Mansion mixtape

Att skapa en mixtape (eller en spellista, nuförtiden) är en väldigt omtänksam gärning. Daniel från Surf Philosophies verkar tycka detsamma, och har skapat ett mixtape till oss som han kallar för Bread Of The Mansion. Det är en mix av samples, instrumentell musik från en tom inspelningsstudio och outtakes på låtar som hamnat mellan stolarna. 

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage. 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!