The Legends – Nightshift

Min och Johan Angergårds musiksmak brukar utvecklas i ungefär samma riktning, från poppig indie och Sarah Records, till syntar och så mörkare och mer elektroniskt med åren. Den här Legends-skivan, som sannolikt fått sitt namn efter livet som småbarnsförälder, är inget undantag. Här finns inslag av Kraftwerk, Robyn, Visage och lite Air tillsammans med mycket mixtrande i datorn. Ofta tillsammans med så mycket vocoder att även rösten nästan blir till ett robotliknande instrument, ungefär som en föraning om framtidens cyborger. Sammantaget får detta skivan att låta såväl ny som retro samtidigt, som något man både hört och aldrig lyssnat på tidigare. Greppet fungerar, allra bäst i låtar som frustrerade och jäktade stroboskopspåret Say What?. Jag gillar också There is a Light That Soon Goes Out, för den vackra sångens skull. The Phone Call är däremot nästan tillbaka till den gulliga popen, med en snyggt svängig refräng och funkiga trummor – dock med en rätt bitter text. Och Message kan vara den sköraste electropowerballad jag hört. En värdig avslutning på ett rymdfuturistiskt album med nostalgivibbar. Nu hoppas jag att Angergård börjar lyssna mer på minimal techno och deep house.