När vi nu har tvingats acceptera den fortsatta existensen av lätt-goth kan man konstatera att det finns värre representanter än The Kills. På deras femte album blandar de sitt dova pukmullrande och sitt ödsligt ekande Bauhaus-eko med rätt smarta popmelodier, och tack vare en sönderklämd hand ägnar sig Jamie Hince mer åt elektroniska leksaker än åt sitt sedvanliga och ärligt talat ganska konventionella gitarrharvande.
Siberian Nights till exempel kombinerar ett smart riff och funky drumming med duschscenen-i-Psycho-stråkar, vilket ger Alison Mosshart en utmärkt plattform för suggestivt vokaldrama. På samma sätt förmår långsamma Days of Why and How behålla luftigheten trots sitt dova mörker, och Hard Hard Habit to Break leder rentav tankarna till en äventyrlig variant av sena Blondie. Lika lyckade är inte några akustiska ballader och blueslåtar, som bara blir platta, och den maskinella ZZ Top-boogie som är Bitter Fruit är ett bottennapp som ensamt sänker betygsnivån ett helt steg.
