Att James Brooks spelat in hela det majestätiska musikaliska landskap som breder ut sig i The Grand Tours postrockguidning genom 1700-talets Europa på enbart en (visserligen rejält manipulerad) elektrisk gitarr är svårt att förstå. Hans fylliga och mångfacetterade instrumentala harmonier - suggestivt repetitiva men samtidigt med små unika gitarrljud och skönhetsfel - manar de fram bilder av över vyer i naturnära varma färger - oxblodsröd jord, grönblått skummande hav, ojämn granit och böljande grönska. Men James Brooks borde vågat ha större tilltro till lyssnarens tålamod, för just när klangerna börjar nå suggestionseffekter efter fem minuter tonas de konsekvent ner. Istället för djupare utforskande av bandets ekosystem räcker det bara till hastiga överflygningar.
