Att ge sig på att recensera ny musik från The Confusions är ett socialt självmord i Sverige. Genom åren har det gitarrsprängda popbandet totalsågats av den svenska musikpressen. Därför behöver jag verkligen sträcka på ryggen när jag säger: ”Det här är ju riktigt bra!”
På sitt tionde album tar bandet med oss på en resa genom den enkla, men samtidigt komplicerade, vardagen. Musikaliskt finns det spår från både postpunken och lo-fi indie.
Här berättas en historia om dyster kärlek och längtan bort. Det finns något som är så otroligt mellanmjölk-svenskt i de raka textraderna. Inte minst väldigt norrländskt. Ta bara faktumet att den ena låten är skapad ur barndomsminnen om Tjernobyl, som orsakade radioaktivt regn över delar av Norrland. På ett både fyndigt och allvarsamt sätt speglar The Confusions livet i städer som i hemstaden Sundsvall.
Om jag trots det ska haka på klagotåget ligger det väl något i att bandet har varit en vanilj-version av Shout out Louds genom åren. Dessutom förstår jag kritiken mot de enkla texterna. Men den här gången verkar The Confusions ha hittat ett intressant spår. Både gitarrerna och sången är betydligt vassare. Genom till exempel låten Black Silhouettes kittlar det i magen.
Är jag helt ute och cyklar? I så fall är ni välkomna att svartlista mig.
