I början av 1990-talet låste Tennis Bafra in sig i sin trygga replokal i Uppsala med ett till synes outsinligt förråd av folköl och skivor av Pavement, Sonic Youth och kanske någon insmugglad Pixies. Egentligen hade de nog aldrig tänkt komma ut, men när de efter nästan 20 år behärskade sin (eller, om man ska vara petig, 90-talets) noiserock till fulländning blev deras längtan efter att manifestera det dem övermäktig. Den värld de mötte var en kallare värld, där förebilderna först hunnit bli passé, sedan i flera fall bejublat återförenade och slutligen splittrats igen. Men även om Tennis Bafras världsbild var snäv och inaktuell var timingen och deras självbild desto mer träffsäker, för behovet av melodiskt gitarroväsen är akut och låtar som Nascar Eyes och Knox Harrington är genrepärlor.
