Det är oftast inte Sylvester Schlegel själv som står som huvudperson i Det kommer gå, allt kommer bli bra. Åtminstone inte hans nutida jag. Han talar till någon, kanske till sitt förflutna jag, kanske till någon i sin närhet. Med en omfamnande och markant röst berättar Sylvester om dennes sorger, snedsteg och äventyr. Han ger en tröstande hand och ett löfte om att livet alltid är överkomligt, om än för jävligt.
Jag har svårt för att ta mig igenom böcker, samma sak kan det vara med skivor. Jag är otålig och har författaren inget spektakulärt att säga, då får det vara. Men Sylvester Schlegels elektroniska ångestrock får mig att hänga kvar och jag vill hela tiden vända blad för att se vad som händer härnäst, samtidigt som jag bävar inför att få slut på sidor. Och nu när jag kommit till slutet vill jag bara få höra fortsättningen.
