I den färska biografin om Lester Bangs upprepas det flera gånger hur Lester Bangs, världens kanske mest kända rockkritiker, tyckte det var överskattat att lyssna på skivorna innan han recenserade dem. Ibland tror jag att han har rätt. Ofta räcker det med att endast titta på omslaget eller att läsa till exempel tacklistan.
Det gäller dock att vara uppmärksam på att vissa grundregler upphävs när man byter från genre till genre. Om en rockskiva hade haft ett omslag som Marvin Gayes dubbelvinyl [I]Here My Dear[/I] hade man definitivt inte behövt lyssna på den för att såga den. "Brittisk proggrock, fy fan!" Om en rockskiva hade haft en titel som [I]Chapter 1: Love, Pain & Forgiveness[/I] hade man heller inte ens behövt sprätta upp skivan.
Men vad det gäller just soulalbum upphävs alla regler vad det gäller poetiskt kissnödiga albumtitlar som tycks vara skrivna framför ett stearinljus. Om ett soulalbum heter saker som [I]Who Is Jill Scott? Words And Sounds Vol. 1[/I] (Jill Scotts fina album förra månaden) eller just [I]Chapter 1: Love, Pain & Forgiveness[/I] kan man i nio fall av tio tvärtom köpa det direkt... Jo, prettosoul är toppen.
Syleena Johnson ansluter till en våg av unga soulsångerskor som gör sydstadssoul i rakt nedstigande led från Betty Lavette, men som till skillnad från till exempel Malaco-stallet inte gör retromusik utan 2000-soul som lånat produktionsdetaljer och komp från samtida r'n'b och hiphop. Syleena Johnson är inte riktigt i klass med Angie Stone (ett av årets sju bästa album), men ett utmärkt komplement.
Skivbolag:
Artist:
