Historien om Steel Panther är lika ointressant som den är löjlig. Bandets hela existens går nämligen ut på att de gjort sig själva till en parodi på 80-talets glam-metal. De imiterar looken, soundet och livsstilen, och sedan gör de narr av alltihop. Om det redan där låter aningen oinspirerat är det värt att tillägga att de dessutom gör det dåligt.
Föga överraskande är det därför att de på sitt sjätte album, On the Prowl, inte direkt skapar musikhistoria. Vad som däremot är förvånande är att de lyckas överträffa sig själva både i dumhet och osmaklighet. Låtarna är fortfarande oinspirerade kopior av band som Mötley Crüe och Scorpions, och texterna består fortfarande av grova sexreferenser och trötta klyschor. Men den här gången känns det som om omdömet helt har lämnats utanför studion.
Låten Never Too Late (To Get Some Pussy Tonight) är precis lika dum som den låter, och handlar om precis det man tror att den ska göra. Magical Vagina handlar om att dyrka en kvinna för allt annat än hennes personlighet, medan Friends with Benefits verkar vilja klämma in så mycket vidrigheter som möjligt. Det är samma sorts skämt som bandet alltid har ägnat sig åt, och som vanligt är det inte roligt. För var finns humorn? I det osmakliga? I det hjärndöda? Allt faller istället platt och ger en dålig eftersmak.
Trots den smått perversa så kallade humorn i de övriga låtarna är det ändå 1987 som känns löjligast på albumet. Det är en hundraprocentig hyllning till det nostalgiska 80-talet, långt innan cancelkulturen och musikbranschens förfall. Ironiskt att det är ett band som Steel Panther som skriver en sådan låt. Istället för att kännas som en hommage känns det mer som en pinsam dödsruna, signerad fyra åldrade män med mindervärdeskomplex.
Det enda som det här albumet egentligen lyckas med är att väcka en fråga: varför gör Steel Panther fortfarande musik? Har det inte blivit dags för medlemmarna i bandet att gå skilda vägar och ägna sig åt riktig musik på var sitt håll? Var för sig är de ju inte helt talanglösa, men något verkar hända när de likt ett brötigt ungdomsgäng samlas i studion, som om den vore ett omklädningsrum. Det är smärtsamt att lyssna på, och eftersom det verkar råda brist på nya idéer vore det förmodligen bäst att dra ur sladden och gå vidare.
