Förra årets Masseduction var ett omtumlande album på så många sätt. Texterna med både reflektioner om maktstrukturer i olika former och nära personporträtt. De genomstarka låtarna - innerliga, personliga och extroverta i ett enda virvlande myller. St. Vincents lika föränderliga och magnifika sånginsatser. Moderna och dramatiska arrangemang där en av samtidens mest innovativa gitarrister - Annie Clark själv - hade fritt spelutrymme för experiment i tusen riktningar och för effektiv suggestion.
I samband med de inspelningarna fanns lite tid över, och den använde St. Vincent effektivt. Tillsammans med Thomas Bartlett på piano spelade hon in arbetsversioner av sångerna, direkt och med allt utom rösten och själva låtarna bortrationaliserat. Man kan tänka att det finns en fara i att frivilligt avstå det fantasiska gitarrspel som är en så central del av St. Vincents uttryck, men men faktum är at nakenheten sätter ytterligare fokus på låtkvaliteten och på texternas komplexa relationer och öden. Detaljer i berättelserna träder fram med all sin subtila skärpa, hetsigt och dramatiskt när Pills alla användningsområden sätts i obarmhärtigt strålkastarljus eller vemodigt i Happy Birthday där Johnny (var han nu befinner sig) får Jim Carroll i julklapp, som ett varnande exempel.
Trasiga Young Lover och New York är allra starkast i sin intensiva känslighet, men hela MassEduction är en uppvisning från en av vår tids mest angelägna och nyskapande musiker.
