Opersonligt, men närgånget. Färgstarkt, men sterilt. På sitt sjunde album fortsätter artisten Annie Clark att sända dubbla signaler.
Det är svårt att förutspå hur musiken kommer att låta, men i samma ögonblick som Pay Your Way In Pain inleds står det klart att St. Vincent ännu en gång har skapat en stor röra. Den excentriska popen ligger fortfarande som ett moln över albumet. Dock har den förstärkts med flera lager av rock, funk och förförelse.
Texterna är mer personliga än tidigare och handlar bland annat om Annie Clarks far, som fick tjäna av flera år i fängelset. Något som artisten aldrig pratat offentligt om tidigare. Likaså lyfter hon aktuella ämnen, såsom om hur det är att vara kvinna i musikbranschen.
Men det är även här som komplexiteten träder i kraft. Samtidigt som texterna är sårbara är musiken på sätt och vis timid. Ett bättre ord må vara att den är finstämd. På ett sätt som jag tycker inte klickar med de extroverta textraderna.
Det är som att Annie Clark befinner sig under vattnet. Sången simmar upp mot ytan, varpå den lågmälda musiken fortsätter att sjunka. Daddy’s Home är helt klart hennes mest lågmälda album. Samtidigt är den välarbetad och har flera lager.
