Sparks - A Steady Drip, Drip, Drip

Patrik Forshage 00:00 17 May 2020

Bröderna Mael fyller 72 (Russell) respektive 75 (Ron) i år, och tillsammans har de utan uppehåll eller stickspår regelbundet släppt nya album sedan 1971 - 24 stycken hittills. De har under åren förfinat sin operettpop, ibland mer elektroniskt, ibland för samtida dansgolv, ibland rent orkestralt och ibland kraftfullt rockarrangerat. Nyfiket har de under åren kastat sig in i samarbeten än med Giorgio Moroder eller Faith No More, än med Sveriges Radios radioteater eller Franz Ferdinand, alltid med en vilja att bredda sina ramar och alltid med sin unika karaktäristik.

Lika utsökt genomarbetade som deras melodier och arrangemang är alltid de hypersmarta texterna fulla av klockrena vändningar, briljanta referenser och ögonsbrynshöjande metaforer. Faktiskt har de inte en enda gång under sina 50 aktiva hänfallit åt rutin, och de tänker inte börja nu. 

”Put your fucking iPhone down and listen to me”, fräser de i iPhone, och de är sannerligen värda din odelade uppmärksamhet både i allvarligare stunder som Please Don’t Fuck Up My World och Sainthood Is Not in Your Future och i mer lättsammare stunder som berättelsen om Onomato Pia, som uppenbarligen inte behöver behärska ett enda ord engelska. 

Andra särskilt anmärkningsvärda låtar är till exempel historien om hur kärleken till trädgårdsverktyg kan stå i vägen för en relationen till en människa i Lawnmower, en strålande delikatess mitt emellan barockpop och Laurie Anderson-avantgardism.

One for the Ages är en av skivans mest suggestiva elektroniska stunder, medan Stravinsky’s Only Hit är vederbörligen bombastiskt arrangerad. När de klassiska ambitionerna i den plötsligt slår över i en briljant glamrockrefräng är parallellerna tillbaka till hur bröderna kunde låta i mitten av 1970-talet tydliga, och samma typ av lekfulla tillbakaflörtar går att spåra också i Nothing Travels Faster Than the Speed of Light. 

När normaliteten så småningom börjar återvända världen kommer Sparks spelfilm Annette med Adam Driver och Marion Cotillard i huvudrollerna att få sin premiär. Men från bandet som är ett av årets mest vitala och utvecklingsbenägna även 2020 längtar den här skribenten redan mest efter ett 25:e album. Och sedan ett 26:e och ett 27:e, till att börja med

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Moonspeak – Nowanights

Robert Jallinder är en tidigare medlem i Vita Bergen. Nu har han återkommit till musiken med soloprojektet Moonspeak. Det är ett mörkt, sorgligt album med texter om att befinna sig i hopplöshetens centrum. Trots det låter det inte alltid mörkt och sorgligt, musiken rör sig mellan många känslolägen, och är stundom renodlad indierock, stundom nån slags shoegaze. 

Billie Joe Armstrong – No Fun Mondays

Det ödesdigra året 2020 har tvingat alla världens artister att hålla sig hemma. Tråkigt på många sätt – men kul när kreativiteten tar sig riktningar som inte hade uppstått annars. Ingen har väl till exempel missat Miley Cyrus ruggigt bra rockcovers som släppts under pandemin?

Miley Cyrus - Plastic Heart

Headbanging, brötig sing-along, svett, tårar och totalt hängivelse. Allt känns tillåtet, i den råa och stämningsfulla värld som yrvädret Miley Cyrus bjudit in oss till. Äntligen har hon fått nära sina rötter och skapa sitt första renodlade rockalbum. Plastic Heart är en nostalgitripp, där hon oförlåtligt enar rock ‘n roll, punk, pop och disco i en vattendelande kollision. 

The Smashing Pumpkins – CYR

Det generösa dubbelalbumet med 20 spår är The Smashing Pumpkins poppigaste någonsin. Gruppen rör sig allt längre ifrån sina punkiga rötter vilket jag tycker är synd. Soundet må vara nytt för bandet i fråga, men vill man lyssna på den här typen av poprock präglad av åttiotalsromantiserande så finns det bättre musik.