Sparks - A Steady Drip, Drip, Drip

Patrik Forshage 00:00 17 May 2020

Bröderna Mael fyller 72 (Russell) respektive 75 (Ron) i år, och tillsammans har de utan uppehåll eller stickspår regelbundet släppt nya album sedan 1971 - 24 stycken hittills. De har under åren förfinat sin operettpop, ibland mer elektroniskt, ibland för samtida dansgolv, ibland rent orkestralt och ibland kraftfullt rockarrangerat. Nyfiket har de under åren kastat sig in i samarbeten än med Giorgio Moroder eller Faith No More, än med Sveriges Radios radioteater eller Franz Ferdinand, alltid med en vilja att bredda sina ramar och alltid med sin unika karaktäristik.

Lika utsökt genomarbetade som deras melodier och arrangemang är alltid de hypersmarta texterna fulla av klockrena vändningar, briljanta referenser och ögonsbrynshöjande metaforer. Faktiskt har de inte en enda gång under sina 50 aktiva hänfallit åt rutin, och de tänker inte börja nu. 

”Put your fucking iPhone down and listen to me”, fräser de i iPhone, och de är sannerligen värda din odelade uppmärksamhet både i allvarligare stunder som Please Don’t Fuck Up My World och Sainthood Is Not in Your Future och i mer lättsammare stunder som berättelsen om Onomato Pia, som uppenbarligen inte behöver behärska ett enda ord engelska. 

Andra särskilt anmärkningsvärda låtar är till exempel historien om hur kärleken till trädgårdsverktyg kan stå i vägen för en relationen till en människa i Lawnmower, en strålande delikatess mitt emellan barockpop och Laurie Anderson-avantgardism.

One for the Ages är en av skivans mest suggestiva elektroniska stunder, medan Stravinsky’s Only Hit är vederbörligen bombastiskt arrangerad. När de klassiska ambitionerna i den plötsligt slår över i en briljant glamrockrefräng är parallellerna tillbaka till hur bröderna kunde låta i mitten av 1970-talet tydliga, och samma typ av lekfulla tillbakaflörtar går att spåra också i Nothing Travels Faster Than the Speed of Light. 

När normaliteten så småningom börjar återvända världen kommer Sparks spelfilm Annette med Adam Driver och Marion Cotillard i huvudrollerna att få sin premiär. Men från bandet som är ett av årets mest vitala och utvecklingsbenägna även 2020 längtar den här skribenten redan mest efter ett 25:e album. Och sedan ett 26:e och ett 27:e, till att börja med

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker. 

The Psychedelic Furs — Made of Rain

Ända sedan de första gången hörde Scary Monsters (and Super Creeps) 1980 har The Psychedelic Furs konsekvent bockat av alla de rätta rutorna, och även om det gått tre decennier sedan sist tänker de inte avvika från det på sitt första album sedan återföreningen år 2000. Här finns alltså fullt av