Slowthais senaste album Ugly är en ed till att alltid prioritera sin egen frihet. Det är ett soniskt hopp i rapparens karriär med en ljudbild som är dynamisk, kraftfull och framför allt gripande.
Tidigare projekt som Nothing Great About Britian och Tyron har följt teman kring politik, droger, våld och mental ohälsa. Nu fokuserar artisten på tyngre punkinfluenser och anekdoter som skildrar jaget, livsläxor och kärleken till det man har.
Introlåten Yum sparkar i gång projektet med ett hektiskt elektroniskt beat. Slowthai går sedan från att ventilera kring sina aggressioner till att rappa om faderskap och att leva i nuet på Selfish tillsammans med ett kraftigt rock-och punksoundtrack.
Det är svårt att välja en favorit på albumet då spåren kompletterar varandra på ett exemplariskt sätt. En av höjdpunkterna är dock de jazziga trummorna och den mörka synten på Never Again som skildrar en tragisk kärlekshistoria på ett vackert sätt. Jag måste även lyfta låten Ugly med sina grötiga grungeriff, musiken är smutsig, mäktig och rörande.
Slowthais hybridisering av hiphop och punk är imponerande. Hans förmåga att väva samman teman utförs på ett utomordentligt bra sätt. Oavsett om texterna behandlar det kaotiska livet eller individens strävan efter att fokusera på sig själv ackompanjeras det av en koncis ljudbild.
Energin och passionen som utstrålas i Slowthais framförande får mig att vilja lyssna igenom skivan om och om igen. Hatten av till ett av årets bästa album.
