Bandet Slowdive från den brittiska staden Reading släppte sitt första studioalbum 1991 och nu 32 år senare kommer deras femte – Everything is alive. Bandet som främst spelar shoegaze hamnade i skuggan av den stora britpop-vågen på 90-talet och nådde aldrig samma status som Blur och Oasis. Trots splittring och uppehåll under cirka 20 års tid så släpper de nu mer musik än många av de gamla banden från den eran. Men frågan är om den typen av sound slår på dagens musikhimmel?
Att lägga albumsläppet i september är ett smart val, då låtarnas gemensamma nämnare är att de följer en mörk, höstaktig ljudbild, vilket man introduceras initialt till med första spåret Shanty. Något som skulle passa perfekt som soundtrack till en dystopisk sci-fi serie, men inte i dagens rockvärld. Höstkänslan vidhålls igenom hela albumet och lyser starkt i singeln Kisses som ironiskt nog släpptes tidigare i somras.
Den mörka tematiken når sitt tak med Skin in the game, som för övrigt är den kortaste låten på albumet och ligger på strax under fyra minuter. Att hälften av plattans åtta låtar är över fem minuter gör att de inte lyckas engagera en fullt ut. Med sina nära sju minuter tröttar Andalucia plays ut mer än att vagga in en i melankolin. Bäst är Alife och The slab, primärt för att de har högst tempo på ett album som annars lunkar fram.
Trots att ett höstalbum ofta går i de lugna tonerna, så lämnar Slowdive en med känslan av att man saknar något efter att ha lyssnat. Om det är kortare spår eller mer tempo spelar ingen roll, men om man är ute efter den där “grå dag i oktober”-känslan, så kommer man njuta av albumet. Själv är jag inte helt såld på om den håller standarden för dagens musikhimmel. Jag lämnas snarare med en längtan efter en sommar som är långt bort — än ett omfamnande av hösten.
