Förlåt, men jag tror inte jag kan komma på ett coolare band än Sleater-Kinney. Med ett bandnamn som en midtown advokatbyrå, postpunklåtar snyggare än alla andras, en rättfram agenda och mer attityd än ett ungt skitförbannat Sex Pistols har Carrie Brownstein, Corin Tucker och Janet Weiss plöjt fram som en strömlinjeformad bulldozer i 25 år, och de har inte mattats det minsta på The Centre Won’t Hold.
Det stenhårda och kompromisslösa punkattackarne finns naturligtvis kvar, till exempel i titelspåret, liksom deras feministiska ställningstaganden, mest rättfram i @metoo-låten Broken.
Inte ens det faktum att Janet Weiss lämnade trion under inspelningen verkar ha påverkat dem, men så har de å andra sidan också anlitat jordens coolaste gitarrist som producent. St. Vincent har bidragit med sin typiska spänning mellan det konstnärligt utmanande och det slickt snygga, bland annat i form av synthar vars kommersiella potential aldrig hörts maken till hos Sleater-Kinney tidigare.
