I teorin älskar jag givetvis allt som riot grrrl-rörelsen står för. Feminismen och vänsterpolitiken. Men i praktiken känns det inte om om den rent musikaliskt har utvecklats särskilt mycket sedan Sleater-Kinney släppte skiva senast, det vill säga för nära tio år sedan. Också detta är destillerad ilska, kantiga elgitarrer och trummor som tar plats, även om de den här gången känns mer sammanhållna och fokuserade. Kanske är det bara stöket jag har tröttnat på.
Skivbolag:
Artist: