Gitarristens soloalbum. Av rockmusikens alla subgenrer är detta en av de allra mest onödiga/skitnödiga -- näst efter temaplattor om medeltiden eller kosmos. När man mentalt försöker förbereda sig på ett soloalbum med Blurs Graham Coxon, indiepopens kanske störste yxhjälte, ser man också framför sig en läbbig hägring med reaback efter reaback fylld av plattor med Brian May, Ritchie Blackmore och Jimmy Page. Man vaknar upp och gör en Kramer-ryckning. Huh!Men Graham Coxon förvånar, överraskar -- ja, vi klämmer i med ordet chockar -- genom att faktiskt vara rätt okej. Här finns inga långa gitarrsolon där utövaren får en chans att blunda och minnas den där magiska kvällen på Budokan. Här finns inga tvära genrekast -- "ja, egentligen har jag ju alltid varit mest inspirerad av Mahler" -- i stil med [I]Lick My Love-Pump[/I].Graham Coxon har i stället gjort ett stillsamt album där han får utlopp försin kärlek för obskyr amerikansk nittiotalsrock. Det låter som han suttithemma i sitt eget kök, lyssnat på Slint och Sleater-Kinney, och sedan plockat fram gitarren och klinkat fram några låtar medan tekitteln kokat upp.Skivor låter olika bra på olika anläggningar. Jag spelade först [I]The Sky IsToo High[/I] på min vanliga stereoanläggning -- och tyckte bara den lät krystatlo-fi. Men sedan pluggade jag in CD:n i datorn och där fick den sitta kvar.Uppspelad genom ett bara små högtalare på en PowerPC låter Graham Coxonplötsligt nästan perfekt.
Skivbolag:
Artist:
