Den entusiastiska skivbolagschefen vill gärna definiera sin senaste signing (påskrivet med blod, minsann) som ”ungdomsgårdsrock”. Visst, eller ”mellanölsrock”, ”Puch Dakota-rock” eller kanske bäst ”Ett anständigt liv-rock”, eller något annat begrepp som är intimt förknippat med hur rebelliositet kunde låta under första halvan av 1970-talet. Med låttitlar som Pundarvarning riffar Skogen Brinner tungt och trögt med tidiga Black Sabbath som påfallande stark ledstjärna, kanske med en gnutta Hawkwind i antydningarna till psykedelia. Och eftersom de gör det en självklar auktoritet och finess som inte hörts i svenskspråkiga sammanhang sedan Kung Tungs magnifikt stenhårda Två blodröda segel återstår väl bara att odla fjunmustasch och ge sig hän.