Styrkan hos The Moths Are Real ligger inte i arrangemangen. De är visserligen vackra med Serafina Steers ödsliga harpa tillsammans med akustiska gitarrer, orglar eller en stråkkvartett, men för ofta lite för förutsägbara i sin spartanska form. Styrkan ligger inte heller i den distans och avmätthet - det vore fel att kalla det kyla - med vilken hon tar sig an sina avskalade indiefolksånger. För trots Nico-associationerna rösten väcker, mest för tonfall, finns inget av förebildens domedagsdjupa allvar.
Styrkan ligger istället i detaljerna, noggrant avvägda av producerande Jarvis Cocker. En kyrkklocka vid exakt rätt tillfälle i The Removal Man, ett plötsligt utbrott av rytmer i skivans höjdpunkt Disco Compilation, och i smarta och oväntade lyriska lösningar (till exempel "I don't know why I'm heading to Brick Lane, I hate it there like everybody else does"). Det är sådana saker som gör att man vill fortsätta lyssna, utforska och fnissa åt idel nya upptäckter.
