Det finns en sorts gåtfull magnetism i Seinabo Seys uppenbarelse. Ett ikoniskt uttryck. Som att man av varje ny skapelse doftar nyskriven historia innan man ens har tagit del av den.
Kanske är det rösten? Med största sannolikhet är det rösten. Men på debutalbumet är de storslagna produktionerna, på gott och ont, en nästan lika stor behållning som rösten. Att kombinera bryska trummor med mjuka stråkar är för just henne lika perfekt på pappret som i praktiken. De lågmälda partierna är lika fina. Som det smakfulla introt till utmärkta Words. Men även om Seys röst kanske är som allra mest tilltalande i de lägre registren, infinner sig en känsla av felanvänd potential när den, som på inledningarna av både Sorry och Ruin, skapar en teatral känsla av lömskhet. Den senare mynnar dock ut i en helt otrolig refräng och ett outro som man, likt albumet i sig, aldrig vill ska ta slut.
Läs också vår stora intervju med Seinabo Sey: Seinabo Sey sprider sina vingar.
