Har man Candysucks ambitioner - att spela tung, hård pop medkvinnlig stämsång och depressiva texter - är det rätt lätt att låta...fritidsgård. "Nu jävlar ska vi spela rock, vi kör lite BadReligion-covers och vinner en talangjakt", liksom. Förhandskassetten ser rätt torpig ut också: omslaget är grönsprayat och så har någon stackars praktikant (får man anta) fått sitta och spilla orange- och silverfärg på hela fodralet. Pretentiöst, småpunkigt och...otroligt fult.Det är också när Candysuck är som punkigast som de är som sämst. Men de haren god känsla för hårdrockiga riff och småputtrig pop och oftast håller deen nivå som är 100 mil ovanför Studiefrämjandet-rock. Dessutom plockargodisarna rätt många stilpoäng då gör de en angelägen tolkning avPixies-klassikern Gouge Away - otroligt mycket bättre än 97 procent avFrank Blacks solomaterial. (För övrigt har nog Candysuck i och för sig, medrätta, mer till övers för Kim Deal än de har för den fete, ointressantepubrockaren som herr Black utvecklats till.)Den största elogen får Candysuck hur som helst för de hårdare spåren påScore!, där Burn är allra starkast. Man blir ju väldigt glad av låtar sombörjar med "Smash it/Burn it!" och som handlar om att bryta upp frånpissiga förhållanden. I de stunderna är Candysuck rock på riktigt.
Skivbolag:
Artist:
