Det har diskuterats om Samlings musik avsiktligt devalverar begrepp, eller om den bara är oavsiktligt paradoxal. Progressiv musik som är nöjd med att stå stilla, och hellre hänger kvar i en catchy PeterBjorn&John-möter-[ingenting]-krok än strävar framåt. Psykedelia som rekvisita, utan ambitioner att vidga sinnen. Svenskspråkiga vardagstexter som är vänliga intill det banala, allra mest just i Vanlig dag.
Men egentligen handlar det nog om ett gäng sympatiska södermalmsbor som har lyssnat lika mycket på Göran Fristorp som på Pugh, och som hittat ett flummigt groove de tycker är skönt, varken mer eller mindre. För sådan musik är Jari Haapalainen en given producent, och det varma organiska sound han skapat är ett smärre mästerverk som på egen hand höjer betygsnivån ett steg.
