I det postpostpostmoderna kulturlandskapet bör lämpligen en eklektisk uppsättning influenser som ”SunRaAceofBaseFelaKuti” rabblas så tätt ihop att det helst låter som ett enda ord.
Utom i Blackeberg, där Sad Day for Puppets fastnat i en tidsloop som vägrar släppa in dem i 2000-talet överhuvudtaget. Stuck i decenniet innan gör de det bästa av situationen och filar nogsamt på sina Pixies-, MBV- och Dinosaur Jr-variationer. Det borde givetvis innebära konstruerandet av ett nostalgitempel, men framför allt Anna Eklunds skenbart väna stämma rymmer så mycket subtil kraft och dynamik att Sad Day for Puppets aldrig känns daterade eller ens överröstas av sina mäktiga förebilder.
Skivbolag:
Artist:
