Sabaton - The Great War

Christoffer Bertzell 00:00 20 Jul 2019

Sabaton har alltid varit goda historieberättare. Om det så är om den svenske Karl XII stormaktstid, japanska samurajupproret eller tyska nazisternas framfart har deras skildringar dikterat deras musikaliska dramaturgi. Att då ett dunkelt skyttegravskrig, kännetecknat av dödliga tekniska framsteg, skulle vara det som tog dem till en ny nivå kanske inte var förväntat, men det är precis det som behövdes.

The Great War tillåts det svenska bandet att ta ut svängarna mer än någonsin. Det är ett mångfacetterat album som dock fortfarande ljuder extremt sabatonskt och dessutom producerats av Jonas Kjellgren – någon annan än Peter eller Tommy Tägtgren som annars varit likt en sjätte medlem i bandets albumproduktioner. 

Det som slår en genast är hur ljudbilden bär en mer organisk karaktär som underbyggs av Hannes van Dahls fantastiska trumspel. Det är genomgående också ett mer sparsamt användande av keyboards, vilket i sig skapar en större dynamik inför de Nightwish-aktiga arrangemang som slår till under partier där körer och orkester bygger upp ett peppigt inferno. Joakim Brodéns omissigenkännliga röst hittar även den några nya mörkare uttrycksformer, som ofta ackompanjeras av gitarrer och låtar som tar något hårdare vägar, även om klassiskt katchiga power metal-dängor är en självklar del av deras själ.

Skivbolag: 
Artist: 
2 Visa kommentarer (2)

Fler musikrecensioner

Young Thug – So Much Fun

So Much Fun är Young Thugs första riktiga studioalbum, vilket kan vara något förvirrande. Med 18 mixtapes, ett samlingsalbum, tre EPs och en ofantlig mängd singlar i ryggen så är frånvaron av ett ordentligt album snarare ett tecken på att formatet tidigare har varit ointressant för Thugger. Om det är något han kan så är det att gå sin egen väg. Young Thugs avantgardistiska stil har legat som en grogrund för andra udda stjärnor som Gunna, Lil Baby och Lil Keed.

A$ap Ferg – Floor Seats

Det har gått två år sen A$ap Ferg släppte Still Striving och när han nu återigen gör entré så är det med pondus. Hans distinkta flow tar ingen paus på Floor Seats som är en nästintill militant samling spår som dryper av energi. Det är dock i pauserna från de moderna och intensiva produktionerna som han verkligen kommer till rätta.