Ryan Adams är på väg att skaffa sig ett rykte som en rundhänt löftesspridare som har svårt att leva upp till sitt skrävel. De senare åren har han pratat om sitt fantastiska kreativa flow, igen, och utlovat album och downloads i tusen genres och i en nästan oändlig mängd. Men när han till slut får ur sig ett nytt album är det samma trötta visa om igen. Vi trodde ju att vi hade varit tydliga i att det där oinspirerade klichériffandet han hållit på med på inte bara på olyssningsbara album som Rock N Roll var ett avslutat kapitel, men Ryan Adams verkar ha sovit på de lektionerna. Ihop med sina The Cardinals, som borde veta bättre, ramlar han rakt i den fällan en gång till, åtminstone på Cardinologys första halva, där standardmidtemporockarna avlöser varandra. Det är musik som vill vara kaxig, men blir bara trött, klichéfylld och bakåtsträvande.
Det är inte alltigenom kass, därtill är Ryan Adams en alltför erfaren och kompetent låtsnickare. Flera ballader mot slutet av albumet är nästan ok, till exempel Sink Ships, som visserligen är för svulstig och överarbetad, men som gömmer en fin steelguitar och kanske också en fin liten mollballad bakom rockmuskler och U2-poser. Men Like Yesterday är den enda låt man kan tänka sig att lyssna på flera gånger, och när Ryan Adams i den ödesmättade balladen Cobwebs till på köpet sätter igång med självgoda Bono-wailanden har vi definitivt fått nog. Hoppas den nya karriären som författare (jo, faktiskt) går bättre.
