Jag har precis varit på Café Tranan i Stockholm och sett Craig David som var på hemligt besök i stan. Innan det har jag ägnat största delen av veckan åt att lyssna på Ryan Adams - sångaren i Whiskeytown - första soloskiva. Den heter [I]Heartbreaker[/I], precis som Craig Davids skiva heter om man läser mellan raderna. Jag hade bestämt mig för att förklara hur vackra Ryan Adams sånger är och hur svåra de är att värja sig ifrån. För det är de.
Jag har alltid gillat Whiskeytown och tycker att deras [I]Strangers Almanac[/I] är lite av en milstolpe i den moderna countryns historia. Egentligen mer kanske för de fantastiska popmelodiernas skull, än som något vidare exempel på klassiskt låtskrivarhantverk. Men på den här skivan visar Adams upp en större talang. Jag skulle berätta hur [I]AMY[/I] låter som Simon & Garfunkel och om hur Emmylou Harris-duetten [I]Oh My Sweet Carolina[/I] kan mäta sig med en annan Harris-duett - [I]One More Cup Of Coffee[/I] med Dylan. Och om hur [I]In My Time Of Need[/I] för tankarna till Townes Van Zandts [I]If I Needed You[/I]. Och att [I]To Be Young[/I] låter som tidiga Stones.
Nu har jag huvudet fullt av Craig David, veckodagar och hur magiskt det är att se ett Tranan mer fullpackat än på den årliga julfesten. Och fullt av uppmärksamma människor som älskar musik, snarare än fulla människor som kanske - men förmodligen inte - gör det.
Craig David spelade hela sin repertoar till skrikande, visslande och applåderande människor som likt Backstreet Boys-fans faktiskt varit där med flera timmars marginal för att inte missa nåt, sjöng med i alla låtar, slet sitt hår, dansade, skrattade och svettades. När låtarna tog slut och publiken skrek efter mer, så improviserade han fram några till och lyckades få taket att lyfta ännu lite högre.
Det är svårt att beskriva hur det känns, när allt är perfekt och folk visar det. Det fanns en stämning på Tranan som jag inte upplevt sen, ja, sen D'Angelo förförde ett utsålt och Evisu-ekiperat Brixton Academy i London i somras.
Det händer tyvärr aldrig på ett Ryan Adams-gig. Han kan spela för fulla hus på Södra Teatern och det kan vara hur bra som helst - jag hoppas och tror att det blir så - men folk kommer ändå bara att sitta där i sina Wranglers, på sina numrerade platser och klappa mer eller mindre intensivt mellan låtarna. Det är inte legitimt att busvissla mitt i en Dylansk ballad eller i ett sexminuters Byrdspopmästerverk. Ställer du dig upp så ser inte de bakom dig och dansar du blir du förmodligen utslängd. Du kan förstås nynna med lite tyst i din favoritlåt men var beredd på att din stolsgranne ger dig besvärade blickar. Varför är det så?Skivbolag:
Artist:
