Ett nytt album bara året efter hans strålande Drift Code hade vi inte väntat oss av den forne Talk Talk-basisten Paul Webb, som innan dess höll oss på halster i 17 år. Men inspirationen och stämningarna dröjde sig kvar, och det finns det anledning att vara tacksam för.
Inledningsvis försäkrar han över spartanskt men hjärteknipande pianospel att han är oförmögen att ljuga, och sedan ger han oss en skiva som är ett under av innerlighet, närhet och äkthet. Över ett luftigt arrangemang för akustisk gitarr, änglakörer och enstaka stråkar och horn sjunger han med en intimitet - försiktigt viskande lite för nära mikrofonen - vars like inte hörts sedan Robert Wyatts finaste ögonblick.
”A dusty old bandstand full of new guitars, waiting to misbehave, waiting to take your place”, sjunger han med ett djupt nostalgiskt vemod och med en röst som griper tag, och när han i Kinky Living låter berättandet bli teatralt landar han någonstans mellan Bowies Brel-tolkningar och Tom Waits. För även ljudexperimenten i Rubicon Song och den milda dubambitionen i Night in the Evening är vilsamt värmande, och den som söker trygghet och tröst i de svåraste av tider finner det hos Rustin Man.
