Under första halvan av 1980-talet hade de muskulösa MTV-producenterna helt tagit över gitarrindie-genren och lagt mullrande maskinframställda pukor och svepande synthsjok på varenda bands modesta gitarrklinkande.
Givetvis bildades en motståndsrörelse av vänner av pop med 60-talsrötter, med företrädare för såväl Nuggets-skrammel som för jangly 12-strängad Byrds-pop, och innan motståndsrörelsen hunnit skikta sig i kvalitetsnivåer var vi beredda att acceptera allt som bara luktade lite unket garage eller källarskrubb.
Särskilt Australien hade mer än sin beskärda del av den sortens band, och för varje strålande The Triffids, The Saints och The New Christs fanns också ett halvtrist Cosmic Psychos, ett Lime Spiders och ett Died Pretty - allihop vällovliga, ingendera minnesvärd.
Med inte en eller två utan tre gitarrer längst fram i soundet är Rolling Blackouts Coastal Fever är Melbournes mycket senkomna tillskott till just det kärlet, det har varit uppenbart ända sedan deras första EP-releaser 2016 och 2017. Att de fortfarande på sitt andra album inte flyter upp i toppskiktet utan tvärtom rör sig i den andra riktningen genom ett slarvigare låtskrivarhantverk är illavarslande.
Fortfarande skramlar de i högt tempo och myckna gitarrer i The Second of the First och She’s There men alldeles för anonymt och riktningslöst. Smartare låtskrivande kan visserligen hittas i Falling Thunder, men som bäst är Rolling Blackouts Coastal Fever när de försöker ta sig ur genreburken, som i popiga The Cool Change och i hitvänliga Not Tonight. Eller när de i The Only One till och med närmar sig just den erans MTV-rock, med pukmullrandet och ett isolerat smart riff. Hade bara Keith Forsey fått sätta tänderna i den hade Rolling Blackouts Coastal Fever kunnat konkurrera med den tidens INXS.
