Jag tyckte mycket om 1994 års I love everybody, trots att det mest var ett grävande i byrålådan efter gamla låtar, skrivna före genombrottet. Lyle Lovetts kvalitet är ju sådan: han håller så hög lägsta nivå att till och med småtramsig gammal skåpmat känns angelägen. Men redan några spår in på The road to Ensenada märks klasskillnaden. Nu pratar vi inte längre om Lovett Light, utan om äkta vara. Utan tvivel den första värdiga uppföljaren till den nio år gamla Pontiac - ett av de riktigt stora amerikanska albumen på 80-talet, oavsett genre. Ensenada har samma patenterade blandning av fyndiga barstol sobservationer och avklätt själsgranskande. Bland de förra finns de stora publikfriarna, som denstompiga western-swingen That's right (you're not from Texas) och den fantastiska Don't touch my hat - en låt som borde reta gallfeber på de feminister som rasade mot Lyle efter She's no lady, she's my wife. (Det gjordes till och med en ilsken motversion: "He's no cowboy, he's my spouse"...). "If it's her you want", sjunger Lyle, "I don't care about that. You can have my girl, but don't touch my hat!"Men det är i den senare kategorin, i de introspektiva stunderna, som hans verkliga storhet ligger. Eftertankens kranka blekhet i Who loves you better, insikten om en omöjlig relation i It ought to be easier och tag geni en trasig själ i den andlöst gripande Promises, där försiktiga gitarrinterpunkteringar utgör den enda balansen till Lovetts hudnära röst. Stora känslor, stor musik - som gjord att dansa, älska, dricka och lida till. På tiden att han börjar bli känd för den nu, istället för...ja, nivet vad.Skivbolag:
Artist:
