Richard Hawley - Further

Patrik Forshage 00:54 4 Jun 2019

Att inleda Further med manglande Off My Mind är inget annat än falsk marknadsföring. ”It’s time to get your hands dirty” sjunger Richard Hawley med en kraftfullt röst som visserligen har tillräcklig auktoritet för sådana uppmaningar, men som låter mer Mark Lanegan än Hawley själv, och programförklaringen har ingen bäring i resten av skivan. 

Nästa gång den sortens skitighet går att ana är halvvägs genom skivan när en fräsande gitarr dyker upp, men den gången är det bara som krydda i den avsevärt mer karaktäristiska Is There A Pill?, en stråkbaserad mäktig ballad av Roy Orbison-karaktär. 

För på Further rör sig Richard Hawley snarare bakåt i sin utveckling, till de stora orkestrerade ballader fulla av vemod och med gott om utrymme för ekande ökengitarrer som han utvecklade till fulländning på cxxx. Av senare års psykedelia experiment finns absolut inget kvar - här är det analogt, rörförstärkare och och luftighet för hela slanten. 

Det gör ingenting alls, för det är i en sådan kontext som Richard Hawley får fullt utlopp för sin varma nära croonerstämma. Här kan han fullt ut ge sig hän åt övergivenhet, oundvikliga skilsmässor medelst midnattståg och fullmånens sken. 

I den ödesmättade sjömansvisan Galley Girl låter han som en muskulös Nick Lowe, och det är sannerligen storslaget stämningsfullt och nästan alltid gråtmilt. Pricken över i hade varit en självklar hit av samma dignitet som Tonight The Streets Are Ours eller Born Under A Bad Sign, men även om avslutande Doors har sådana ambitioner når han inte riktigt den sortens höjder den här gången.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.