Malmös hårdaste band är tillbaka drygt ett och ett halvt år efter sin pardonlösa platta [I]Fuck the World[/I], och de har inte vikt av en tum från sin väg fylld av hat, aggression och negativ livssyn. Allt verkar vara skit i Driller Killers värld; solen skiner aldrig, de förlåter aldrig och de skriker, lider och dör. Åtminstone om man skall döma av låttitlarna. Någonstans tror jag på dem. Det finns något i deras uttryck som jag gillar. Vanligtvis kan jag tycka att kängpunk i toktempo tenderar att bli väl banalt, förutsägbart och torftigt, men i Driller Killers tappning känns det som om hatet och negativismen är på riktigt. Musikaliskt är det verkligen inget nytt under solen. Riffen och melodierna --i den mån de finns-- har man hört hur många gånger som helst, liksom refrängerna som kommer lika punktligt som Dagens eko och är ungefär lika originella som innehållet i Helgmålsbön. Men de klarar sig undan främst på grund av att de lyckas låta förtroendeingivande i sin kompakta svärta. Största skillnaden jämfört med förra plattan är att de möjligtvis har anammat lite mer traditionell heavy metal mitt i all hårdpunk. Somliga riff ekar bekant och väcker musikaliska minnen till liv från band som Accept, Judas Priest och Iron Maiden. Vet inte om det skall ses som ett framsteg; en del av pardonlösheten kanske har försvunnit, men det viktigaste har de behållit intakt. Nämligen energin. Och med den kommer de långt.
Skivbolag:
Artist:
