I det senaste numret av tidningen Q berättar producenten William Orbit om hur tiden tycktes stanna i studion när Madonna spelade in det lågmälda sista spåret [I]Mer Girl[/I]. Över monotona pianofigurer och hotfulla stråkglissandon sjunger hon med beslöjad, nästan viskande röst om hur hon uppriven springer runt med smaken av regn och tårar i munnen i förtvivlad saknad efter sin döda mor. Låten är oändligt kontemplativ och sparsmakad; lika förbluffande enkel som storslaget sorglig.
Första spåret [I]Drowned World Aka My Substitute For Love[/I] är nästan lika bra, med sina smattrande trummor och vackra syntfigurer. [I]Swim[/I] är en sympatisk popbagatell, [I]Candy Perfume Girl[/I] en suggestivt sexig historia och singeln [I]Frozen[/I] en intressant, accelererande ballad insvept i ett sådant där dramatiskt stråkarrangemang som ingen annan än Craig Armstrong kan skriva.
Så varför i hela världen förstöra det utgångsläget genom att späda ut resten av skivan med intetsägande eurotrash? Ena ögonblicket blixtrar samma fascinerande känsla genom hörlurarna som första gången jag hörde Everything But The Girls underbara [I]Walking Wounded[/I]. Sekunden därpå byts euforin mot en bitter eftersmak av usla, kommersiella, plastiga beats från 1995. Madonna sjunger bättre än någonsin, men [I]Ray Of Light[/I] är alldeles för ojämn för att vi ska kunna njuta av det.
Skivbolag:
Artist:
