Raring är ett ord som används för lite. Här är Raring ett nytt band från Luleå. På ett fint sätt sjunger de om allt som suger, och får det mörka att kännas ljust. Jag tänker på kylan som bara kan vara så där kall i Norrland och om lusten att förändra tillvaron. Texterna beskriver livet i stort, de små ljusglimtarna i vardagen och hur komplicerad men vacker relationen med ens mamma kan se ut. Med en energi som påminner om Bob hund och en rivighet som får mig att tänka på Hästpojken är Raring 100% det bästa av båda världarna.
I pressutskicket läser jag Mattias Alkbergs ord om Raring. Han skriver “man darrar på tonerna i gitarrsolona, för man fryser om händerna. Man självmedicinerar fram nån slags värme och sjunger om det” och det är en formulering som är värd att ha med i recensionen, för hans ord är mer på riktigt än mina. Jag blir skamset påmind om romantiseringen av Norrland som jag tycker så mycket om. Bara det faktum att jag kallar allt ovanför Uppsala för Norrland är osympatiskt, men jag kan bara inte förmå mig att minnas landskapen.
