Jag skrev en gång om göteborgska rapgruppen Mobbade Barn Med Automatvapen att de (förutom att de kan vara roliga i små doser) "kan för många ord och när de rappar måste man lyssna alldeles för noga på vad de säger". Ett försök att i en tät samlingsrecension fånga ett huvudintryck av gruppen. Detta utlåtande skulle senare förevigas i Internetfavoriten En dåres försvarstal - tillägnad alla pseudointellektuella journalister.
Ett smart drag att ha den som öppningslåt, eftersom det är mödosamt för sådana att lyssna uppmärksamt mycket längre än så. PSTQ, medlem i gruppen MBMA, har liksom sina kamrater ett flow som tar väldigt mycket uppmärksamhet från musiken. Slutresultatet blir ofta att lyssnaren blir stillasittande, som om det vore föreläsning istället för rapshow. Dessutom är PSTQ:s röst varken särskilt inbjudande eller karismatisk, något som knappast blir bättre av att spränga in så många ord som möjligt i verserna.
Textinnehållet blir knappast tydligare belyst med referenser till Koestler, Strindberg och Dante. Åtskilliga tematiska trådar lämnas tomma och outredda kvar. Kanske hade det blivit tydligare om några raptexter hade varit med i häftet? Här finns en del riktigt bra instrumentaler, Jag ser och Jag gör sönder mig själv. Men även i de fall när musiken bjuder in till en mer melodisk rapstil eller när Timbuktu bjuder upp till dans, glider PSTQs tonfall snart över i samma aggressivitet som vanligt.
I sina texter överträffar PSTQ till och med Eminem i att med manisk paranoia föregå vad andra tycker och tänker om honom, för att hinna ge svar på tal innan någon ens tänkt tanken. I över hälften av låtarna blir det aldrig så tydligt att en allvarsamt reciterande ton och svenska är ett omaka par i hiphop.
